Synpunkter på delbetänkande i Förvarsutredningen — Återvändandedirektivet och svensk rätt (SOU 2009:60)
Generaldirektören
2009-10-13
122-2009-22068
Justitiedepartementet
Enheten för migration och asylpolitik
103 33 STOCKHOLM
Migrationsverket har anmodats att lämna synpunkter på rubricerade betänkande.
Migrationsverket är en myndighet som har till uppdrag att skydda grundläggande fri- och rättigheter. Lagstiftningen ger ramarna för verkets tillståndsgivning. I de fall uppehållstillstånd inte kan beviljas är det ett prioriterat mål för Migrationsverket att arbeta för att tiden för återvändande minskar. Migrationsverket anser också att det är prioriterat att alla medlemsstater arbetar för återvändande och inför samma grundläggande rättssäkerhetskrav. Det grundläggande syftet med direktivet välkomnas därför av verket.
Migrationsverket anser också att det är positivt att det fastställs en tidsgräns för hur länge en utlänning maximalt får vara förvarstagen. Likaså välkomnar vi utredningens förslag att den nya prövningen av förvarsbeslut genomförs av migrationsdomstol, vilket innebär en förstärkning av rättssäkerheten. Migrationsverket finner det också positivt att det av lagtexten framgår att beslut om återreseförbud förfaller om Migrationsverket beviljar uppehållstillstånd eftersom denna fråga tidigare varit oklar.
En hel del av de tillägg som enligt förslaget ska införas i lag tillämpas redan i praktiken av Migrationsverket. Det gäller t.ex. att beslut om avvisning eller utvisning av ensamkommande barn inte verkställs förrän den verkställande myndigheten har försäkrat sig om att barnet kommer att tas emot i hemlandet, att en förvarstagen ska informeras om sina rättigheter och skyldigheter och får möjligheter att hålla kontakt med personer utanför förvaren, att förvarstagna barn får möjligheter till lek och att beslut ska vara skriftliga och motiverade. Migrationsverket ställer sig positiv till att denna praxis uttrycks i lagtexten.
I följande delar har Migrationsverket dock vissa synpunkter.
Avsnittet gäller tidsfrist för frivillig avresa. Direktivet kräver att det i ett återvändandebeslut fastställs en lämplig tidsfrist på mellan sju och trettio dagar inom vilken en utlänning frivilligt ska avresa.
Av 12 kap 15 § andra stycket utlänningslagen framgår att en utlänning som avvisas ska lämna landet inom två veckor och en utlänning som utvisas lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om inget annat bestämts i beslutet.
Utredningen föreslår att en ny bestämmelse ska införas i vilken det föreskrivs att ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist, som ska bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och vara sju till trettio dagar lång. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist meddelas.
Ett av Migrationsverkets prioriterade mål är att få ner handläggningstiden i varje asylärende. För att kunna lyckas i detta arbete bör inte prövningen av asylärendet tyngas av mer överväganden och prövningar än vad som är nödvändigt. Inte heller de ärenden som beslutas av besök- och bosättningsenheterna bör tyngas ner av överväganden rörande tidsfristerna. Att i varje ärende göra en övervägning om hur lång tidsfrist utlänningen ska beviljas (mellan sju — trettio dagar) synes ha mycket marginell betydelse för möjligheterna att minska återvändandetiderna. Migrationsverket anser att utlänningslagens regler, som idag innehåller fasta tider, är tillräckligt varierad. Längre tidsfrist får redan idag meddelas om det finns särskilda skäl. Detta gäller även enligt direktivet.
Migrationsverket konstaterar dessutom att direktivets text inte kräver en individuell bedömning i det enskilda fallet när det gäller att bestämma tidsfristens längd. Den föreslagna lagtexten går därmed längre än direktivet. Migrationsverket kan inte finna att några rättssäkerhetsaspekter kräver en individuell bedömning i varje ärende. Nuvarande lag uppfyller därmed direktivets bestämmelser.
Migrationsverket gör bedömningen att den föreslagna lagändringen är onödig då den nu gällande lagen i stort sett uppfyller direktivets krav. Den enda förändring som behövs är en tillämpningsföreskrift, som kan införas som ett tillägg i lag eller i förordning om att tidsfrist, som anges i 12 kap 15 § andra stycket, ska anges i varje beslut om avvisning eller utvisning.
Avsnittet gäller återreseförbud.
Direktivet innehåller en tvingande regel om att beslut om avvisning eller utvisning ska åtföljas av ett återreseförbud om någon tidsfrist för frivillig avresa inte har beviljats eller om åläggandet att återvända inte har hörsammats. Endast humanitära skäl kan medföra att återreseförbud inte påförs.
Oaktat hur förslaget genomförs kommer det att innebära att det meddelas betydligt fler återreseförbud än vad som sker idag.
Fram till år 2001 meddelade Migrationsverket återreseförbud i de allra flesta asylärenden. Den 24 januari 2001 överlämnade Migrationsverket fyra avvisningsärenden till regeringen för prövning (Reg. 92-01) av hur bestämmelserna om återreseförbud skulle tillämpas, bl.a. mot bakgrund av Sveriges deltagande i Schengensamarbetet. Regeringen meddelade den 15 mars 2001 beslut i de fyra överlämnade ärendena och anförde bland annat följande. Regeringen konstaterar att lagtexten i bestämmelsen om återreseförbud i 4 kap. 14 § UtlL är fakultativ genom att det anges att återreseförbud får meddelas när Migrationsverket beslutar om avvisning eller utvisning. Även om förarbetsuttalandena till 1989 års utlänningslag använder ordalag som att "återreseförbud bör kunna undvaras" i vissa fall och att "skyldigheten att meddela återreseförbud borde därför göras mindre sträng än tidigare", anser regeringen att det finns anledning att stryka under att lagtexten ger en möjlighet och inte en skyldighet att meddela ett återreseförbud i samband med ett avlägsnandebeslut. Enligt regeringens mening bör möjligheten att meddela återreseförbud endast användas i ärenden där omständigheterna i det enskilda ärendet särskilt motiverar det. Som Migrationsverket har pekat på kan ett återreseförbud få stora konsekvenser främst för den enskilde individen. Med hänsyn tagen till återreseförbuds praktiska rättsverkningar och den omfattande registrering i SIS som kan bli följden med nuvarande antalet meddelade återreseförbud när Sverige operativt inträder i Schengensamarbetet anser regeringen att administrativa avlägsnandebeslut i framtiden inte regelmässigt bör kombineras med återreseförbud.
Det nämnda regeringsbeslutet poängterar att återreseförbud är en ingripande åtgärd. Direktivet ger oss inte den möjlighet vi idag har att vara restriktiva med att meddela återreseförbud eftersom bestämmelsen övergår från att vara fakultativ till att vara tvingande. Det är endast i de fall där den asylsökande väljer att återvända självmant inom föreskriven tid (sju — trettio dagar) eller om det finns särskilda skäl som återreseförbudet inte meddelas eller undanröjs.
Frågan är då vilken lösning som bör förordas. Utredningen har gett förslag till två olika lösningar;
1. Alla beslut om avvisning eller utvisning innehåller ett återreseförbud. Detta återreseförbud upphävs när utlänningen visar att han/hon lämnat landet i enlighet med beslutet om tidsfrist för frivillig avresa.
2. Avvisnings- och utvisningsbeslut förenas bara med återreseförbud om det inte beviljas någon tidsfrist. Om det framkommer att utlänningen blivit kvar i riket efter den dag som fastställts i tidsfristen ska återreseförbud meddelas.
Båda alternativen har både för- och nackdelar.
Alternativ 1 — fördelar:
* Enkel handläggning genom att underrättelse av beslutet om återreseförbud sker samtidigt som avvisnings- eller utvisningsbeslutet underrättas.
* Överklagandet av återreseförbudet kan prövas i samma process som prövning sker av avvisnings- eller utvisningsbeslutet.
* Upphävande av återreseförbudet kan ske genom en enkel handläggning när utlänningen visar att han eller hon återvänt inom den stipulerade tiden.
Alternativ 1 — nackdelar:
Det strider mot både det ovan nämnda regeringsbeslutet, direktivets syfte och Migrationsverkets vision att ålägga alla avvisade eller utvisade återreseförbud innan det är känt om de har för avsikt att återvända inom den tid som stipulerats i beslutet för frivillig avresa.
Alternativ 2 — fördelar:
Alternativ 2 ligger inte i linje med det ovan nämnda regeringsbeslutet eftersom det oavsett hur man beslutar kommer att påföras betydligt mycket fler återreseförbud. Däremot ligger alternativ 2 i linje både med direktivets syfte och till viss del med Migrationsverkets vision.
Alternativ 2 — nackdelar:
* Direktivet bygger på att återreseförbud ska införas i Schengen Information System (SIS). I delbetänkandet anges inte om anteckning i SIS får ske redan när återreseförbud meddelats eller om det kräver att återreseförbudet vunnit laga kraft. I nuläget krävs att återreseförbudet ska ha vunnit laga kraft. Om detta även kommer att vara fallet i framtiden hänger allt på att delgivningen och överklagandet fungerar rättsligt.
* Migrationsverket finner det mycket tveksamt om det går att delge ett eventuellt framtida beslut på det sätt som beskrivits i utredningen av följande skäl:
Enligt det första alternativet ska delgivning ske av ett villkorat återreseförbud. Det är enligt Migrationsverkets uppfattning mycket tveksamt om man i svensk rätt kan överklaga en sak som ännu inte beslutats.
Enligt det andra alternativet ska delgivning ske i samband med avvisnings- eller utvisningsbeslutet och tid för överklagande börja löpa när beslutet meddelas (och inte när det delges). Även detta alternativ synes tveksamt. Det tar många månader för ett ärende att vinna laga kraft. Det är därmed vid beslutstillfället oklart både för Migrationsverket och den enskilde vilken dag beslutet kommer att vinna laga kraft, vilken dag som kommer att bli sista dag för frivillig avresa och vilken dag som beslut om återreseförbud kommer att meddelas. Därigenom blir det mycket svårt för den enskilde att bevaka överklagandefristen enligt detta alternativ.
Båda alternativen kommer att medföra att det är tveksamt om utlänningen kan överklaga beslutet om återreseförbud.
* Om det inte skulle vara lagtekniskt möjligt att delge den sökande enligt några av de alternativ som föreslagits kommer delgivning av beslut om återreseförbud i alternativ 2 att bli ett omfattande problem under verkställighetsstadiet av följande skäl. Den person som inte följt Migrationsverkets beslut om frivillig avresa och lämnat landet inom den stipulerade tiden har normalt sett ingen motivation för att bli delgiven beslut om återreseförbud. Det finns därmed en risk för att fler personer än i dag kommer att försöka hålla sig undan delgivning.
En lösning av delgivningsproblematiken kan vara att direktivet inte kräver att beslutet om återreseförbud ska kunna överklagas (Artikel 12.1 och 13.1). Direktivet kräver endast att utlänningen ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning. Om överklagandemöjlighet införs endast för de som erhållit återreseförbud i samband med beslutet om avvisning eller utvisning och senare fattade beslut om återreseförbud vinner laga kraft omedelbar och därefter endast kan omprövas så löses delgivningsproblematiken eftersom det senare är ett ansökningsförfarande (ansökan om omprövning) som initieras av utlänningen. Om sedan ett negativt beslut på begäran om omprövning kan överklagas till domstol så medför denna lösning inte någon rättsförlust för den enskilde. Därtill kommer att den enskilde alltid har rätt att ansöka om att få återreseförbudet upphävt, vilket också förstärker den enskildes rättsskydd.
Migrationsverket förordar att avvisnings- och utvisningsbesluten inte förenas med återreseförbud i fler fall än vad som är nödvändigt (alternativ 2) eftersom beslut om återreseförbud är ingripande beslut med långtgående konsekvenser för den enskilde. Avvisnings- och utvisningsbesluten bör dock innehålla information om att återreseförbud kan komma att meddelas om utlänningen inte lämnar landet inom föreskriven tid.
Migrationsverket förordar vidare att återreseförbuden, som beslutas först sedan Migrationsverket konstaterat att utlänningen inte lämnat landet inom föreskriven tid, vinner laga kraft omedelbart. Utlänningen kan därefter ansöka om att återreseförbudet omprövas eller upphävs. Ett negativt beslut på utlänningens begäran ska kunna överklagas till migrationsdomstol. Migrationsverket gör bedömningen att detta förslag inte innebär någon rättsförlust för den enskilde.
Det finns flera faktorer som sannolikt kommer att medföra ökade resurser och därmed också ökade kostnader för Migrationsverket när direktivet implementerats:
Inledning
Migrationsverket är en myndighet som har till uppdrag att skydda grundläggande fri- och rättigheter. Lagstiftningen ger ramarna för verkets tillståndsgivning. I de fall uppehållstillstånd inte kan beviljas är det ett prioriterat mål för Migrationsverket att arbeta för att tiden för återvändande minskar. Migrationsverket anser också att det är prioriterat att alla medlemsstater arbetar för återvändande och inför samma grundläggande rättssäkerhetskrav. Det grundläggande syftet med direktivet välkomnas därför av verket.
Migrationsverket anser också att det är positivt att det fastställs en tidsgräns för hur länge en utlänning maximalt får vara förvarstagen. Likaså välkomnar vi utredningens förslag att den nya prövningen av förvarsbeslut genomförs av migrationsdomstol, vilket innebär en förstärkning av rättssäkerheten. Migrationsverket finner det också positivt att det av lagtexten framgår att beslut om återreseförbud förfaller om Migrationsverket beviljar uppehållstillstånd eftersom denna fråga tidigare varit oklar.
En hel del av de tillägg som enligt förslaget ska införas i lag tillämpas redan i praktiken av Migrationsverket. Det gäller t.ex. att beslut om avvisning eller utvisning av ensamkommande barn inte verkställs förrän den verkställande myndigheten har försäkrat sig om att barnet kommer att tas emot i hemlandet, att en förvarstagen ska informeras om sina rättigheter och skyldigheter och får möjligheter att hålla kontakt med personer utanför förvaren, att förvarstagna barn får möjligheter till lek och att beslut ska vara skriftliga och motiverade. Migrationsverket ställer sig positiv till att denna praxis uttrycks i lagtexten.
I följande delar har Migrationsverket dock vissa synpunkter.
Avsnitt 5.3
Avsnittet gäller tidsfrist för frivillig avresa. Direktivet kräver att det i ett återvändandebeslut fastställs en lämplig tidsfrist på mellan sju och trettio dagar inom vilken en utlänning frivilligt ska avresa.
Av 12 kap 15 § andra stycket utlänningslagen framgår att en utlänning som avvisas ska lämna landet inom två veckor och en utlänning som utvisas lämna landet inom fyra veckor efter det att beslutet vann laga kraft, om inget annat bestämts i beslutet.
Utredningen föreslår att en ny bestämmelse ska införas i vilken det föreskrivs att ett beslut om avvisning eller utvisning ska innehålla en tidsfrist, som ska bestämmas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och vara sju till trettio dagar lång. Om det finns särskilda skäl får en längre tidsfrist meddelas.
Ett av Migrationsverkets prioriterade mål är att få ner handläggningstiden i varje asylärende. För att kunna lyckas i detta arbete bör inte prövningen av asylärendet tyngas av mer överväganden och prövningar än vad som är nödvändigt. Inte heller de ärenden som beslutas av besök- och bosättningsenheterna bör tyngas ner av överväganden rörande tidsfristerna. Att i varje ärende göra en övervägning om hur lång tidsfrist utlänningen ska beviljas (mellan sju — trettio dagar) synes ha mycket marginell betydelse för möjligheterna att minska återvändandetiderna. Migrationsverket anser att utlänningslagens regler, som idag innehåller fasta tider, är tillräckligt varierad. Längre tidsfrist får redan idag meddelas om det finns särskilda skäl. Detta gäller även enligt direktivet.
Migrationsverket konstaterar dessutom att direktivets text inte kräver en individuell bedömning i det enskilda fallet när det gäller att bestämma tidsfristens längd. Den föreslagna lagtexten går därmed längre än direktivet. Migrationsverket kan inte finna att några rättssäkerhetsaspekter kräver en individuell bedömning i varje ärende. Nuvarande lag uppfyller därmed direktivets bestämmelser.
Migrationsverket gör bedömningen att den föreslagna lagändringen är onödig då den nu gällande lagen i stort sett uppfyller direktivets krav. Den enda förändring som behövs är en tillämpningsföreskrift, som kan införas som ett tillägg i lag eller i förordning om att tidsfrist, som anges i 12 kap 15 § andra stycket, ska anges i varje beslut om avvisning eller utvisning.
Avsnitt 10.3 – 10.4
Avsnittet gäller återreseförbud.
Direktivet innehåller en tvingande regel om att beslut om avvisning eller utvisning ska åtföljas av ett återreseförbud om någon tidsfrist för frivillig avresa inte har beviljats eller om åläggandet att återvända inte har hörsammats. Endast humanitära skäl kan medföra att återreseförbud inte påförs.
Oaktat hur förslaget genomförs kommer det att innebära att det meddelas betydligt fler återreseförbud än vad som sker idag.
Fram till år 2001 meddelade Migrationsverket återreseförbud i de allra flesta asylärenden. Den 24 januari 2001 överlämnade Migrationsverket fyra avvisningsärenden till regeringen för prövning (Reg. 92-01) av hur bestämmelserna om återreseförbud skulle tillämpas, bl.a. mot bakgrund av Sveriges deltagande i Schengensamarbetet. Regeringen meddelade den 15 mars 2001 beslut i de fyra överlämnade ärendena och anförde bland annat följande. Regeringen konstaterar att lagtexten i bestämmelsen om återreseförbud i 4 kap. 14 § UtlL är fakultativ genom att det anges att återreseförbud får meddelas när Migrationsverket beslutar om avvisning eller utvisning. Även om förarbetsuttalandena till 1989 års utlänningslag använder ordalag som att "återreseförbud bör kunna undvaras" i vissa fall och att "skyldigheten att meddela återreseförbud borde därför göras mindre sträng än tidigare", anser regeringen att det finns anledning att stryka under att lagtexten ger en möjlighet och inte en skyldighet att meddela ett återreseförbud i samband med ett avlägsnandebeslut. Enligt regeringens mening bör möjligheten att meddela återreseförbud endast användas i ärenden där omständigheterna i det enskilda ärendet särskilt motiverar det. Som Migrationsverket har pekat på kan ett återreseförbud få stora konsekvenser främst för den enskilde individen. Med hänsyn tagen till återreseförbuds praktiska rättsverkningar och den omfattande registrering i SIS som kan bli följden med nuvarande antalet meddelade återreseförbud när Sverige operativt inträder i Schengensamarbetet anser regeringen att administrativa avlägsnandebeslut i framtiden inte regelmässigt bör kombineras med återreseförbud.
Det nämnda regeringsbeslutet poängterar att återreseförbud är en ingripande åtgärd. Direktivet ger oss inte den möjlighet vi idag har att vara restriktiva med att meddela återreseförbud eftersom bestämmelsen övergår från att vara fakultativ till att vara tvingande. Det är endast i de fall där den asylsökande väljer att återvända självmant inom föreskriven tid (sju — trettio dagar) eller om det finns särskilda skäl som återreseförbudet inte meddelas eller undanröjs.
Frågan är då vilken lösning som bör förordas. Utredningen har gett förslag till två olika lösningar;
1. Alla beslut om avvisning eller utvisning innehåller ett återreseförbud. Detta återreseförbud upphävs när utlänningen visar att han/hon lämnat landet i enlighet med beslutet om tidsfrist för frivillig avresa.
2. Avvisnings- och utvisningsbeslut förenas bara med återreseförbud om det inte beviljas någon tidsfrist. Om det framkommer att utlänningen blivit kvar i riket efter den dag som fastställts i tidsfristen ska återreseförbud meddelas.
Båda alternativen har både för- och nackdelar.
Alternativ 1 — fördelar:
* Enkel handläggning genom att underrättelse av beslutet om återreseförbud sker samtidigt som avvisnings- eller utvisningsbeslutet underrättas.
* Överklagandet av återreseförbudet kan prövas i samma process som prövning sker av avvisnings- eller utvisningsbeslutet.
* Upphävande av återreseförbudet kan ske genom en enkel handläggning när utlänningen visar att han eller hon återvänt inom den stipulerade tiden.
Alternativ 1 — nackdelar:
Det strider mot både det ovan nämnda regeringsbeslutet, direktivets syfte och Migrationsverkets vision att ålägga alla avvisade eller utvisade återreseförbud innan det är känt om de har för avsikt att återvända inom den tid som stipulerats i beslutet för frivillig avresa.
Alternativ 2 — fördelar:
Alternativ 2 ligger inte i linje med det ovan nämnda regeringsbeslutet eftersom det oavsett hur man beslutar kommer att påföras betydligt mycket fler återreseförbud. Däremot ligger alternativ 2 i linje både med direktivets syfte och till viss del med Migrationsverkets vision.
Alternativ 2 — nackdelar:
* Direktivet bygger på att återreseförbud ska införas i Schengen Information System (SIS). I delbetänkandet anges inte om anteckning i SIS får ske redan när återreseförbud meddelats eller om det kräver att återreseförbudet vunnit laga kraft. I nuläget krävs att återreseförbudet ska ha vunnit laga kraft. Om detta även kommer att vara fallet i framtiden hänger allt på att delgivningen och överklagandet fungerar rättsligt.
* Migrationsverket finner det mycket tveksamt om det går att delge ett eventuellt framtida beslut på det sätt som beskrivits i utredningen av följande skäl:
Enligt det första alternativet ska delgivning ske av ett villkorat återreseförbud. Det är enligt Migrationsverkets uppfattning mycket tveksamt om man i svensk rätt kan överklaga en sak som ännu inte beslutats.
Enligt det andra alternativet ska delgivning ske i samband med avvisnings- eller utvisningsbeslutet och tid för överklagande börja löpa när beslutet meddelas (och inte när det delges). Även detta alternativ synes tveksamt. Det tar många månader för ett ärende att vinna laga kraft. Det är därmed vid beslutstillfället oklart både för Migrationsverket och den enskilde vilken dag beslutet kommer att vinna laga kraft, vilken dag som kommer att bli sista dag för frivillig avresa och vilken dag som beslut om återreseförbud kommer att meddelas. Därigenom blir det mycket svårt för den enskilde att bevaka överklagandefristen enligt detta alternativ.
Båda alternativen kommer att medföra att det är tveksamt om utlänningen kan överklaga beslutet om återreseförbud.
* Om det inte skulle vara lagtekniskt möjligt att delge den sökande enligt några av de alternativ som föreslagits kommer delgivning av beslut om återreseförbud i alternativ 2 att bli ett omfattande problem under verkställighetsstadiet av följande skäl. Den person som inte följt Migrationsverkets beslut om frivillig avresa och lämnat landet inom den stipulerade tiden har normalt sett ingen motivation för att bli delgiven beslut om återreseförbud. Det finns därmed en risk för att fler personer än i dag kommer att försöka hålla sig undan delgivning.
En lösning av delgivningsproblematiken kan vara att direktivet inte kräver att beslutet om återreseförbud ska kunna överklagas (Artikel 12.1 och 13.1). Direktivet kräver endast att utlänningen ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning. Om överklagandemöjlighet införs endast för de som erhållit återreseförbud i samband med beslutet om avvisning eller utvisning och senare fattade beslut om återreseförbud vinner laga kraft omedelbar och därefter endast kan omprövas så löses delgivningsproblematiken eftersom det senare är ett ansökningsförfarande (ansökan om omprövning) som initieras av utlänningen. Om sedan ett negativt beslut på begäran om omprövning kan överklagas till domstol så medför denna lösning inte någon rättsförlust för den enskilde. Därtill kommer att den enskilde alltid har rätt att ansöka om att få återreseförbudet upphävt, vilket också förstärker den enskildes rättsskydd.
Migrationsverket förordar att avvisnings- och utvisningsbesluten inte förenas med återreseförbud i fler fall än vad som är nödvändigt (alternativ 2) eftersom beslut om återreseförbud är ingripande beslut med långtgående konsekvenser för den enskilde. Avvisnings- och utvisningsbesluten bör dock innehålla information om att återreseförbud kan komma att meddelas om utlänningen inte lämnar landet inom föreskriven tid.
Migrationsverket förordar vidare att återreseförbuden, som beslutas först sedan Migrationsverket konstaterat att utlänningen inte lämnat landet inom föreskriven tid, vinner laga kraft omedelbart. Utlänningen kan därefter ansöka om att återreseförbudet omprövas eller upphävs. Ett negativt beslut på utlänningens begäran ska kunna överklagas till migrationsdomstol. Migrationsverket gör bedömningen att detta förslag inte innebär någon rättsförlust för den enskilde.
Avsnitt 18
Det finns flera faktorer som sannolikt kommer att medföra ökade resurser och därmed också ökade kostnader för Migrationsverket när direktivet implementerats:
- att meddela återreseförbud till de som inte lämnat landet inom tidsfristen,
- att delge beslut om återreseförbud,
- att överklagande av beslut om tidsfrist samt återreseförbud,
- att upphäva tidsfrist och återreseförbud i vissa fall.
Detta yttrande har beslutats av undertecknad generaldirektör efter föredragning av verksjuristen Helene Hedebris. I den slutliga handläggningen har rättschefen Mikael Ribbenvik deltagit.
Dan Eliasson
Sidan senast uppdaterad: 2009-11-24
Migrationsverket
