Skriv ut

Schengensamarbetet

Schengensamarbetet handlar om att människor ska kunna resa fritt mellan de länder som anslutit sig. Alla som reser in i eller lämnar Schengenområdet ska däremot kontrolleras noggrant. I dag deltar 25 länder i samarbetet.

25 länder deltar i Schengensamarbetet


22 av EU:s 27 medlemsländer har anslutit sig. Norge, Island och Schweiz, som inte är medlemmar i EU, har undertecknat ett samarbetsavtal. Det innebär att man kan resa in i dessa länder på samma villkor som i ett Schengenland. Följande EU-länder deltar inte i Schengensamarbetet: Bulgarien, Cypern, Irland, Rumänien och Storbritannien.

Att resa fritt är huvudprincipen


Huvudprincipen är att alla människor som befinner sig lagligt i Schengenområdet kan resa fritt utan att behöva visa pass när de passerar de inre gränserna.

Med inre gränser menas landgränserna mellan de länder som deltar i Schengensamarbetet samt flygplatser och hamnar i de fall trafiken går till och från ett annat Schengenland. De inre gränserna får man passera överallt, när man vill utan att det genomförs någon personkontroll.

Vid de yttre gränserna, det vill säga gränserna mot länder som inte deltar i Schengensamarbetet, ska däremot alla resenärer kontrolleras noggrant. Man får bara passera dessa gränser vid särskilda gränsövergångsställen och under bestämda öppettider.
 
En person som inte är medborgare i en Schengenstat kan behöva visum för att få resa in i Schengenområdet. Ett sådant visum gäller vanligtvis i alla Schengenländer och ger rätt att resa fritt mellan dem så länge som visumet är giltigt.

Den som inte är visumpliktig kan resa fritt i området under högst tre månader. På samma sätt kan utlänningar som har uppehållstillstånd i en Schengenstat, och vars identitet inte är ifrågasatt, resa fritt i tre månader. Det innebär till exempel att en utlänning som bor i Sverige kan besöka vänner och bekanta som bor i ett annat Schengenland utan att först behöva söka visum. Asylsökande är dock undantagna från rätten att resa fritt mellan länderna.

Schengen Information System, SIS


För att leva upp till de krav som Schengen ställer har Sverige vidtagit en rad åtgärder. Lagar har ändrats, flygplatser och hamnar har byggts om och Sverige har anslutit sig till datasystemet Schengen Information System, SIS.

SIS är ett hjälpmedel för spaning och efterlysning som bland annat får användas av polisen och tullen vid gränskontrollerna. I SIS får varje medlemsland föra in uppgifter om personer, fordon eller föremål som är efterlysta.

I SIS finns också en spärrlista. Där kan medlemsländerna registrera personer som de inte vill ska få resa in i Schengenområdet. En sådan registrering får därmed stora konsekvenser för den enskilde.
En orsak till registreringen kan vara att personen begått grova brott. En annan att personen av- eller utvisats med förbud att resa in igen under en viss tid.

Gemensam visumpolitik


En viktig del av Schengensamarbetet är den gemensamma visumpolitiken. Den innebär bland annat att länderna enats om vilka länders medborgare som ska ha visum för att få resa in i Schengenområdet och vilka som inte behöver ha visum.

Ett visum som utfärdas i en Schengenstat gäller i högst tre månader och vanligtvis för inresa även i de övriga Schengenländerna. För att få ett sådant gemensamt visum måste den sökande uppfylla de inresevillkor som anges i Schengenkonventionen och EU:s gränskodex. Därför ska myndigheterna till exempel göra kontroller i SIS innan man fattar beslut och när den yttre gränsen passeras.

I undantagsfall kan en Schengenstat ge en person ett visum trots att de allmänna inresevillkoren inte är uppfyllda, till exempel om det finns humanitära skäl. Ett sådant visum ger inte rätt att resa fritt inom Schengenområdet utan gäller bara för vistelse i det land som beslutat om viseringen. Det kallas för geografiskt begränsad visering. Visum söker man på en ambassad eller ett generalkonsulat (utlandsmyndigheter) före inresan.

Grundregeln är att man söker visum på det lands ambassad/konsulat, som man huvudsakligen tänker besöka. I vissa länder där Sverige inte har någon egen utlandsmyndighet företräder en annan medlemsstat Sverige.
Utlandsmyndigheten ska själv fatta beslut om visum. I svårbedömda fall har de möjlighet att skicka ansökan vidare till Migrationsverket, som då fattar beslutet.
Senast uppdaterad den 5 maj 2009

Bakgrund


EU:s medlemsländer har haft svårt att ena sig om hur den fria rörligheten ska genomföras. Därför inledde Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike ett samarbete utanför EG:s regelverk. 1985 undertecknade de ett mellanstatligt avtal i staden Schengen och det fick namnet "Schengenavtalet". Genom avtalet beslöt länderna att successivt slopa personkontrollerna vid gränserna mellan sig.
 
År 1990 undertecknade länderna en konvention som reglerar de praktiska åtgärder som behövs för att åstadkomma den fria rörligheten. Konventionen började tillämpas 1995. Då upphörde gränskontrollerna mellan de fem ursprungsländerna samt Spanien och Portugal.
Konventionen innehåller bestämmelser om bland annat. polissamarbete, rättsligt samarbete och enhetliga gränskontroller mot länder utanför Schengenområdet. Tanken bakom detta är att den fria rörligheten inte ska gynna den internationella brottsligheten. Därför samarbetar länderna för att förebygga och utreda brott – till exempel narkotikabrott - och för att människor inte ska vistas illegalt i länderna.
 
När Amsterdamfördraget trädde i kraft 1999 blev Schengensamarbetet en del av EU och styrs nu av EU:s regler.
Sidan senast uppdaterad: 2009-11-26