- Startsida
- | Skydd och asyl i Sverige
- | Asylsökande barn
- | Hibo från Somalia
Hibo från Somalia
Som vuxen arbetar Hibo på ett boende för ensamkommande barn
När kriget bröt ut
– När jag var 12 år bröt kriget ut i Somalia och i Mogadishu där jag bodde tillsammans med min familj, mamma, pappa och sju syskon. En dag när jag och min 17-åriga bror var på väg hem från skolan hamnade vi mitt i en skottlossning och jag skadades i vänstra benet, berättar Hibo.
När Hibo med hjälp av brodern lyckades ta sig hem var familjens hus i det närmaste helt förstört och både föräldrar och övriga syskon var borta.
– Allt var kaotiskt och jag hade svåra smärtor i benet. Min bror såg till att vi kom med på en lastbil på väg till Röda Korsets sjukvårdscenter.
Röda Korset hjälpte syskonen
På väg till Röda Korset drabbades de båda syskonen av ytterligare en attack med följden att brodern dog efter att ha skadats svårt i en skottlossning. Hibo, svårt chockad, tillbringade två månader på Röda Korsets sjukhus där hon fick sitt vänstra ben amputerat.
Hos Röda Korset fick hon vård och de gjorde flera fruktlösa försök att hitta Hibos familj. Efter sjukhusvistelsen blev hon omhändertagen av vänner till familjen och levde under 2,5 år som internflykting på olika platser i Somalia. Till slut tog de sin tillflykt till Addis Abbeba i Etiopien. Efter en månad där fick Hibo, då 15 år, hjälp av en flyktingsmugglare att ta sig till Sverige. Att det blev just Sverige var en slump.
– Jag kände inte till mer än att Sverige var ett litet land i norra Europa, berättar Hibo.
Hibos möte med myndigheterna i Sverige
Väl framme i Sverige lämnades Hibo av en kvinna från smugglarorganisationen utanför polisstationen i Märsta. Polisen ordnade boendet de första nätterna. På den tiden hade dåvarande Invandrarverket hand om boendet och hon fick flytta till Carlslund. Efter bara ett par månader fick Hibo besked om att hon beviljats uppehållstillstånd i Sverige.
– Tiden fram till dess var som ett vakuum. Jag mådde mycket dåligt, inte så mycket för att jag bekymrade mig för om jag skulle få stanna eller inte. Jag kände mig övergiven och mina tankar kretsade mest kring vad som hänt mina föräldrar och syskon. Jag hade svårt att äta, svimmade ofta och hade problem med protesen. Under en period fick jag vård på Sundsvalls sjukhus.
– Alla var så snälla och jag fick mycket hjälp. Personalen på Carlslund och på sjukhuset i Sundsvall tog hand om mig på bästa sätt och med stor värme, minns Hibo.
Flyttade till boende för ensamkommande barn
Drygt fyra månader efter ankomsten till Sverige flyttade Hibo till Härnösand och det kommunala gruppboendet Semret för ensamkommande barn med uppehållstillstånd.
– Här var vi som en stor familj med andra barn och ungdomar i samma situation. Saknaden efter familjen var min ständiga följeslagare och livet var inte alltid så enkelt men personalen här var fantastisk och ställde upp i alla väder. Även om jag var föräldralös så hade jag på sätt och vis flera mammor och pappor.
Barnkonventionen ger varje individ upp till 18 år vissa rättigheter.
Artikel 3 i konventionen används ofta och lyder:
1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet.
2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och ska för ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.
3. Konventionsstaterna ska säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn.
