Information om Dublinförordningen

Migrationsverket får många frågor om Dublinförordningen och vilken roll den spelar i flyktingsituationen. På den här sidan har vi sammanfattat information till framförallt allmänhet och media.

Dublinförordningen är grundstenen i det gemensamma europeiska asylsystemet. Syftet med Dublinförordningen är att fastställa en ansvarig ”Dublinstat” (EU-stat eller Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) som ska pröva en utlännings asylansökan.

Normalt sett börjar Migrationsverket med att undersöka vilken stat som är ansvarig i samband med att en asylansökan lämnas in. Ansvarig stat fastställs utifrån ett antal objektiva kriterier som tillämpas i följande ordning:

1. Om den sökande är ensamkommande barn och har en familjemedlem eller släkting i en Dublinstat ska det landet avgöra asylansökan om det är för barnets bästa. Om det inte finns familj eller släkt i någon Dublinstat ansvarar det land där barnet befinner sig för prövningen av asylansökan. Om barnet däremot redan har fått sin asylansökan slutligt prövad i en annan Dublinstat är den staten ansvarig för att återta barnet.

2. Om den sökande har familj (make, maka och minderåriga barn) som beviljats skydd eller befinner sig i asylprocessen i en annan Dublinstat ska det landet även pröva den sökandes asylansökan.

3. Om den sökande har uppehållstillstånd eller visering (som är giltigt eller som nyligen har löpt ut) i någon Dublinstat ska detta land pröva ansökan.

4. Om en yttre gräns passerats utan tillstånd ska prövning ske i landet där passagen skett.

5. Om det finns ett beroendeförhållande mellan en vuxen sökande och dennes förälder, vuxna barn eller syskon ska det land där den anhörige är bosatt ansvara för prövningen av asylansökan.

6. Om inte något av ovanstående är tillämpligt ska det land där den sökande först ansökt om asyl ansvara för prövningen.

Dublinstaterna har möjlighet att när som helst i processen bestämma sig för att pröva en asylsansökan trots att de inte är skyldiga att göra det enligt Dublinförordningen. Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.

För att utreda vilken medlemsstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för en asylansökan ställer Migrationsverkets personal frågor om resväg, tidigare tillstånd, och om den sökandes familj. Alla asylsökande som är 14 år eller äldre får också lämna fingeravtryck när de registrerar sin ansökan.

Fingeravtrycken registreras i databasen Eurodac. Där registreras också fingeravtryck från den som reser in i Dublinområdet utan tillstånd och påträffas i anslutning till gränspassagen. De som ansöker om Schengenvisering vid en Dublinstats utlandsmyndighet får sina fingeravtryck registrerade i databasen VIS (en databas som innehåller information om viseringar inom Schengenområdet). På så vis kan en slagning i Eurodac och VIS berätta om den asylsökande redan har ansökt om visering, rest in utan tillstånd eller har en ansökan om asyl i en annan Dublinstat.

Svar på vanliga frågor

  • Hur går en överföring enligt Dublinförordningen till?

    När Migrationsverket anser att en annan Dublinstat ska ansvara för en utlännings asylansökan informeras den sökande om detta och Migrationsverket ställer en begäran om överföring till Dublinstaten. Om den staten håller med Migrationsverket accepterar den Migrationsverkets begäran, om den inte håller med så avslår den begäran. Om den andra staten inte svarar inom den i Dublinförordningen reglerade tidsfristen (som är som längst två månader och minst två veckor) räknas det som en ”tyst accept” och överföringen kan genomföras.

    Ifall Migrationsverket bedömer att ett avslag skett på oriktig grund kan en begäran om omprövning ställas. Vid accept fattar Migrationsverket beslut om att asylansökan ska överföras till den ansvariga staten. Migrationsverket kan dock när som helst under processen bestämma sig för att ansvara för ansökan om Migrationsverket bedömer att det vore humanitärt stötande att fullfölja en överföring.

  • Är det bara fingeravtryck som duger som bevis för att bestämma ansvarigt medlemsland?

    Nej. Fingeravtrycksdatabaserna Eurodac och VIS (en databas som innehåller information om viseringar inom Schengenområdet) används oftast när Migrationsverket ska fastställa ansvarig medlemsstat men Migrationsverket använder även annan bevisning.

    En sökande som uppvisat sitt hemlandspass med en visering utfärdat av en annan medlemsstat ska till exempel handläggas enligt Dublinförordningen och oftast kan Migrationsverket i dessa fall fastställa ansvarig medlemsstat även om Migrationsverket inte har någon träff i databaserna VIS eller Eurodac.

    Det finns fler exempel på när Migrationsverket kan fastställa ansvarig medlemsstat trots att det inte finns en träff i VIS eller Eurodac. Till exempel om den sökande uppvisar handlingar som tyder på att han eller hon ansökt om eller har uppehållstillstånd i ett annat land eller om den sökande själv uppger att denne har tillstånd i en annan Dublinstat.

  • Bryter den sökande mot Dublinförordningen om han eller hon inte lämnar in sin asylansökan i första Dublinstat utan först i Sverige?

    Nej. Det är inte ett lagbrott att ansöka om asyl i Sverige trots att det inte är det första EU-landet den sökande kommit till. Syftet med Dublinförordningen är att den sökande ska ha rätt till en asylprövning på ”Dublinterritoriet” och genom ansvarskriterierna i förordningen ska ansvarig medlemsstat för prövning fastställas. Men om den sökande väljer att inte ansöka om asyl i det första landet så riskerar han eller hon att direktavvisas därifrån (till ”tredje land”, det vill säga hemlandet eller ett annat land utanför EU där personen har rätt att vistas) på grund av att han eller hon saknar tillstånd för sin vistelse. Det är därför inte ovanligt att den sökande ändå måste ansöka om asyl i det första landet för att på så vis legalisera sin vistelse (asylsökanden har rätt att vistas i landet så länge ansökan är under prövning). Detta trots att det landet inte var den sökandes destinationsland.

  • I vilka länder gäller Dublinförordningen?

    Dublinförordningen gäller i hela det geografiska området, som består av 32 länder. Länderna är: Österrike, Belgien, Bulgarien, Kroatien, Cypern, Republiken Tjeckien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt de fyra länder som är ”associerade” med Dublinsystemet (Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein).

Sidan senast uppdaterad: 2015-11-24

Fick du hjälp av informationen på den här sidan?

Tack för att du hjälper oss att förbättra webbplatsen!

Tack för att du hjälper oss att förbättra webbplatsen!

Berätta hur vi kan göra den här sidan bättre*






Om du vill ställa en fråga till Migrationsverket hittar du kontaktuppgifter under fliken Kontakta oss.