Historik

När vi läser svensk historia kan vi se hur grupper av människor invandrat till landet sedan flera hundra år tillbaka i tiden.

Exempel på sådan "historisk" invandring är

  • hansatyskar under medeltiden
  • finska romer som började komma redan på 1500-talet
  • valloner som lockades hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet
  • skogsfinnar/savolaxfinnar, som under 1600-talet flyttade från dåvarande östra rikshalvan av Sverige, beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen – det som nu kallas finnmarkerna
  • judar som tilläts etablera sig i fyra svenska städer under 1700-talet
  • franska konstnärer, filosofer och intellektuella under 1700-talet
  • italienare som kunde göra stuckatur när 1800-talets stenstäder byggdes
  • skottar som bland annat startade bryggerier.

Den stora utvand­ringen ett hot mot nationen

Även om det alltid funnits viss invandring till Sverige, är det den stora utvandringen från mitten av 1800-talet och fram till 1930 som har satt de djupaste spåren i landets utveckling och i människors minne. Många familjer i Sverige har fortfarande släktband till USA, Kanada, Sydamerika eller Australien. Dit sökte sig under loppet av 100 år cirka 1,3 miljoner svenskar, och det som drev dem att söka lyckan "over there" var

  • fattigdom
  • religiös förföljelse
  • bristande framtidstro
  • politisk ofrihet
  • äventyrslystnad och "guldfeber".

Första världskriget i kombination med invandringsrestriktioner i USA dämpade utvandringen, som var ett stort samhällsproblem i Sverige. I och med andra världskriget övergick Sverige från att vara utvandrarland till att bli ett invandrarland. Sedan 1930 har Sverige, sånär som på ett par år på 70-talet, alltid haft en större årlig invandring än utvandring.

Krigets flyk­tingar samt 50- och 60-talets arbets­kraft

Det var flyktingarna från Tyskland, de nordiska grannländerna och Baltikum, som under andra världskrigets lopp förvandlade utvandrarlandet Sverige till ett invandrarland. Många av dessa flyktingar återvände efter kriget till sina hemländer, men åtskilliga – däribland de flesta balter – blev kvar.

Efter krigsslutet var det istället arbetskraftsinvandringen från Skandinavien, Italien, Grekland, Jugoslavien, Turkiet m.fl. länder som kom att dominera. Ibland skedde den i organiserade former, genom arbetsmarknadsmyndigheternas försorg, men för det mesta sökte sig människor på egen hand till Sverige.

Den 1 juli 1969 bildades en ny myndighet, Statens invandrarverk, som då arbetade både med integrations- och invandrarfrågor. 

70-talets regle­rade invand­ring

I slutet av 60-talet infördes den reglerade invandringen. För de som ville komma till Sverige för att arbeta krävdes att de hade både arbetserbjudande och bostad klara. Dåvarande Invandrarverket tillsammans med arbetsmarknadens parter gjorde en arbetsmarknadsprövning, och bara om Sverige behövde den utländska arbetskraften gavs tillstånd. Om det fanns arbetslösa i Sverige som kunde utföra arbetet beviljades inget uppehållstillstånd.

Men för följande grupper gjordes ingen arbetsmarknadsprövning:

  • Invånare i Norden, som sedan 1951 hade haft rätt att bosätta sig och arbeta var som helst i Norden utan några särskilda tillstånd
  • Flyktingar
  • Familjemedlemmar som ville förenas eller återförenas i Sverige.​

Den nya reglerade invandringspolitiken ledde under 70-talet till att

  • den utomnordiska arbetskraftsinvandringen minskade
  • den nordiska – i synnerhet den finska – invandringen ökade dramatiskt under några år för att minska lika dramatiskt några år senare när det rådde högkonjunktur i Finland
  • den utomnordiska anknytningsinvandringen, det vill säga invandringen av familjemedlemmar ökade
  • flyktingarna kom stötvis, oftast i direkt anslutning till krig eller kriser, exempelvis militärkuppen i Chile 1973.

Hemvisttiden för att kunna få svenskt medborgarskap sänktes från sju till fem år, för nordbor två år. Samma krav gäller fortfarande.

80-talet – de asyl­sö­kandes årtionde

1985 infördes ett nytt system för mottagande av asylsökande. Ansvaret överlämnades från arbetsmarknadsmyndigheterna (AMS) till Statens invandrarverk (föregångaren till Migrationsverket).

I mitten av 80-talet började asylsökande från Iran och Irak, Libanon, Syrien, Turkiet och Eritrea att öka i antal i hela Västeuropa.

Under slutet av årtiondet började också asylsökande från Somalia, Kosovo och flera av de forna öststaterna att sälla sig till köerna av asylsökande. När det kommunistiska förtrycket bröt samman, ledde det till att det blev lättare för människor att lämna sitt land samtidigt som levnadsförhållandena, till en början, snarast blev sämre än bättre.

Väntetiderna på beslut blev längre, antalet förläggningar ökade och fler fick också avslag på sina asylansökningar, eftersom det inte alltid var förföljelse som drivit dem på flykt. Ofta handlade det istället om fattigdom, bristande framtidstro och en dröm om att framtiden skulle kunna bli bättre i Västeuropa än hemma.

90-talet – etnisk rens­ning på Balkan

90-talet bjöd på både positiva och negativa erfarenheter. På den positiva sidan fanns det kalla krigets slut, demokratiseringen och den begynnande ekonomiska utvecklingen i flera av de tidigare kommunistdiktaturerna. Flera långvariga krigstillstånd upphörde, till exempel i Libanon, Eritrea, Iran och Irak, och antalet asylsökande började minska.

På den negativa sidan fanns det jugoslaviska sammanbrottet med åtföljande, uppdelning av landet, krig, terror och etnisk rensning. Det drev, för första gången sedan andra världskriget, rekordstora mängder människor på flykt mitt i Europa. I Sverige fick drygt 100 000 f.d. jugoslaver, företrädesvis bosnier, ett nytt hemland.

När millenniet gick mot sitt slut var Sverige ett av många länder som deltog i en gemensam aktion under UNHCR:s ledning, och evakuerade 3 600 kosovoalbaner från Makedonien till Sverige. Avsikten var att bereda dem tillfälligt skydd i väntan på att deras hemland skulle bli en trygg hemvist där återuppbyggnaden kunde påbörjas.

1995 blev Sverige medlem i EU

1999 satte Europeiska rådet upp målet att EU på sikt ska bygga upp en gemensam asyl- och migrationspolitik.

1997 infördes restrik­ti­vare bestäm­melser för anhö­ri­gin­vand­ring

Åldersgränsen för familjeåterförening sänktes till att gälla barn under 18, tidigare gällde 20 år. Möjligheten för gamla föräldrar, särskilt änkor och änklingar, att förena sig med vuxna barn i Sverige togs bort. Även den så kallade ”sista länken i familjekedjan” togs bort, vilket ofta var ett ensamstående vuxet syskon som blivit kvar i hemlandet när övriga syskon och föräldrar flyttat till Sverige.

Brist på id-hand­lingar ett växande problem

1992 sökte 84 000 personer, främst från forna Jugoslavien, asyl i Sverige. Mellan åren 1995 och 1999 var antalet asylsökande ganska lågt sedan de öppna krigshandlingarna i forna Jugoslavien upphört. 2000 ökade antalet igen och asylinvandringen har sedan dess fortsatt att ligga högt förutom 2005 och 2006 då en tillfällig minskning noterades.

Som framgår av statistik från tidigare år över antalet asylsökande har antalet ändrats mycket genom åren. 

Ett problem var (och är fortfarande) att allt fler saknar identitets- eller resehandlingar vilket gör asylprövningen komplicerad och långdragen. När allt färre ärenden ledde till uppehållstillstånd blev papperslösheten också ett hinder för att genomföra de avvisningsbeslut som fattades. I verkets mottagningssystem ökade antalet människor med avvisningsbeslut, som inte tvångsvis kunde återföras till hemlandet.

EU-samar­betet slår igenom under 2000-talet

Våren 2001 blev Sverige en del av Schengensamarbetet. Det innebar att gränserna mellan de då 13 Schengenländerna öppnades och att länderna beviljade visum till hela Schengenområdet.

Ett ökande antal EU-medborgare sökte sig till Sverige för att arbeta under kortare eller längre tid.

År 2001 ändrades medborgarskapslagen. Nu blev det möjligt att ha dubbelt medborgarskap. Det vill säga att behålla sitt gamla medborgarskap samtidigt som man blir svensk. 

Riksdagen införde i slutet av 2005 en tillfällig lag där avvisade personer, som aldrig lämnat Sverige, fick sina ärenden prövade ännu en gång av Migrationsverket.

Drygt 30 000 personer, som tidigare fått avvisningsbeslut, prövades enligt den tillfälliga lagen, varav drygt 8 000 var sådana som hållit sig gömda i landet.

I mars 2006 genomfördes en av de största rättsliga reformerna på flera decennier, när Utlänningsnämnden – den myndighet, som prövat överklaganden av verkets beslut – lades ned och ersattes med tre migrationsdomstolar och en Migrationsöverdomstol. (2013 öppnades en fjärde migrationsdomstol.)

Den 1 juli 2006 ändrades lagen så att kommunerna blev ansvariga för boendet för de ensamkommande asylsökande barnen. Tidigare låg ansvaret på Migrationsverket/Invandrarverket. Antalet asylsökande ensamkommande barn ökade samtidigt från cirka 400 per år till flera tusen vilket innebar stora påfrestningar för kommunerna.   

2010-talet

I augusti 2010 lades fast att asylsökande har rätt att arbeta under handläggningstiden under vissa förutsättningar, exempelvis att personen kan visa sin identitet. I tidigare lagstiftning gav Migrationsverket personen enbart tillståndet ”AT-UND” om bedömningen var att ärendet skulle ta längre än tre månader.

2011 införde universiteten och högskolorna avgifter för studenter som kom från länder utanför EU. Det innebar en halvering av antalet gäststudenter från cirka 13 000 till cirka 6 000 per år.

1 juli 2013 får personer som vistas i Sverige utan tillstånd rätt till samma subventionerade hälso- och sjukvård som asylsökande, det vill säga akut sjukvård. Barn som vistas i landet utan tillstånd får fullständig hälso- och sjukvård inklusive tandvård.

I september 2013 ger Migrationsverket permanenta uppehållstillstånd till alla syrier och statslösa som kommer från det krigsdrabbade Syrien.

2015 – flyk­ting­krisen

12 november 2015 infördes tillfälliga gränskontroller. Syftet var att minska antalet asylsökande. Vid året slut 2015 hade 162 877 personer sökt asyl i Sverige. Många (51 338) kom från det krigshärjade Syrien.

Den 24 november 2015 föreslår regeringen en rad åtgärder för att skapa ”ett andrum för svenskt flykting­mottagande”. Bland annat ska asylreglerna under tre år anpassas till miniminivån i EU. Tanken är att antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd ska minska kraftigt. Ändringarna i lagstiftningen kommer att börja gälla under 2016.

2016 – Sverige går från EU:s mest gene­rösa asyl­lag­stift­ning till EU:s mini­mi­nivå

4 januari 2016 Tillfälliga identitetskontroller införs i syfte att försöka minska antalet asylsökande till Sverige. Kontrollerna görs när bussar och tåg passerar den svenska gränsen, transportörer bötfälls.

1 mars 2016 Ett gemensamt ansvar för mottagande av nyanlända, prop 2015:33. Alla kommuner tvingas att vara en del av flyktingmottagandet.

1 juni 2016 Ändring av Lag om mottagande av asylsökande m.fl. (LMA). Rätten till bistånd upphör om  en asylsökande som fått nej på sin asylansökan inte återvänder frivilligt. En asylsökande som fått ett definitivt beslut om avvisning eller utvisning förlorar sin rätt till dagersättning och boende i ett asylboende som betalas av Migrationsverket. Familjer med barn under 18 år kommer fortfarande att ha rätt till bistånd tills de lämnar Sverige.

20 juli 2016 – Ny till­fällig lag – fram till 20 juli 2019 

I tidigare lagstiftning fick alla skyddsbehövande som regel permanent uppehållstillstånd. Enligt den tillfälliga lagen fick alla som sökte och fick asyl ett tillfälligt uppehållstillstånd. Flyktingar fick treåriga tillstånd, alternativt skyddsbehövande 13 månader. Om personen fortfarande hade skyddsskäl när uppehållstillståndet slutade att gälla kunde han eller hon söka förlängt uppehållstillstånd  

Kvotflyktingar fick fortfarande permanent uppehållstillstånd.

Begränsad möjlighet till familjeåterförening: Möjligheten till familjeåterförening är endast möjlig för den med flyktingstatus, som fått ett treårigt tillstånd. Flyktingen ska kunna försörja både sig själv och den familj som får uppehållstillstånd. Det krävs också att familjen har en bostad av tillräcklig storlek och standard.

I och med att den tillfälliga lagen förlängdes i juli 2019 ändrades reglerna så att även de med status som alternativt skyddsbehövande har rätt till familjeåterförening.

20 juli 2019 – Den till­fäl­liga lagen förlängs till 19 juli 2021

En av förändringarna vid förlängningen var att även personer med alternativ skyddsstatus nu har rätt till familjeåterförening. Förutsättningen är att personen bedöms ha välgrundad utsikt att få permanent uppehållstillstånd. Tidigare har rätten till familjeåterförening i princip endast gällt personer med flyktingstatus.

Nya gymna­si­e­lagen

Mellan 1 juli och 30 september 2018 var det möjligt för ungdomar att ansöka om uppehållstillstånd för gymnasiestudier trots att man fått avslag på sin asylansökan. Förutsättningen var att asylansökan lämnats in före den 24 november 2015 och personen väntat mer än 15 månader på beslut. 

De som beviljades uppehållstillstånd för gymnasiestudier fick 13 månaders tillstånd med möjlighet till förlängning om kraven har uppfyllts.

Totalt antal ansökningar: 11 745.

Tips på litteratur

Svensk invandringspolitik under 500 år: 1512–2012, av Julia Boguslaw, ISBN 978-91-44-08752-8.

Sidan senast uppdaterad: