Etiska rådets möte den 28 september 2015: Hur ska urvalet av personer för vida­re­bo­sätt­ning ske och hur ska skydds­be­hovet vägas mot tänk­bart kompli­ce­rade följder för indi­vider efter vida­re­bo­sätt­ningen?

I vilken utsträckning kan eller bör Migrationsverket ta hänsyn till tänkbart svåra konsekvenser som kan uppstå efter beslutet om vidarebosättning för individer vars livssituation, identitet eller familjebild inte samstämmer med svenska lagar eller normer? Bör verket, som idag, helt hänvisa urvalet till UNHCR, eller bör denna ordning på något sätt ändras?

2015-09-28
Dnr 1.3.1-2015-53643

Bakgrund

Migrationsverket har i uppdrag att pröva och bevilja uppehållstillstånd samt därefter överföra individer till Sverige genom vidarebosättning. Förfarandet regleras av regeringen som bland annat anger att vidarebosättning ska ske i samråd med och på förslag av FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) eller i undantagsfall från svenska ambassader. Eftersom det inte föreligger något ansökningsförfarande tillåts enskilda individer inte påverka vem som kommer ifråga för vidarebosättning. Det är däremot Migrationsverket som självständigt och opartiskt, genom en skyddsbehovsprövning, fattar det avgörande beslutet som medför att individer kan erbjudas skydd i Sverige. UNHCR:s avgörande roll som den som initierar ärenden är något som rutinmässigt framhålls av Migrationsverket i kontakter med exempelvis personer som vill att deras släktingar ska få komma till Sverige. Argumentet för denna ordning är att UNHCR med sin närhet till flyktingarna är bäst lämpade att bedöma vilka som ska prioriteras för vidarebosättning. Platserna är begränsade och endast ett fåtal får möjligheten att vidarebosättas varje år.

Etiska dilemman

I prövningen av de ärenden som presenteras stödjer sig Migrationsverket först och främst på utlänningslagen. Därutöver finns interna riktlinjer som bl.a. anger att personer som har begått allvarligare brott eller kan komma att begå sådan brottslighet i Sverige, inte bör komma ifråga för vidarebosättning. (Se bilaga.)

Det förekommer dock att ärenden väljs ut av UNHCR och presenteras för Sverige, där Migrationsverket kan se att vidarebosättningen kan leda till negativa följder för individerna. (Se exempelärenden i bilaga.)

Det kan till exempel röra sig om personer som på grund av stora vårdbehov eller många familjemedlemmar sannolikt blir svåra att anvisa plats i någon kommun, eftersom det saknas anpassade bostäder eller tillgång till specialistsjukvård. Som en följd av detta kan överföringen komma att dröja avsevärt, då kommunplats måste vara ordnad innan personerna kan resa in i Sverige. Andra exempel kan vara personer som lever i polygama förhållanden, en familjestruktur som inte godtas i Sverige. Dessa måste välja en partner inför vidarebosättningen, vilket leder till splittring av en familj.

Det kan till och med röra sig om personer som riskerar att bli föremål för en brottsutredning efter vidarebosättningen. Detta i fall då ärenden presenteras innefattande barn eller vuxna barn som utsatts för barnäktenskap, våldtäkt mot barn och/eller tvångsgifte av medpresenterade familjemedlemmar. Dessa typer av brott är möjliga att lagföra i Sverige, oavsett om de är straffbara i det land där de begåtts. När det uppkommer misstanke om brott mot barn under svensk lagstiftning anmäler Migrationsverket som myndighet det till de sociala myndigheterna för utredning.

Samtliga dessa familjer kan befinna sig i svåra humanitära situationer och ha fullgoda skyddsskäl som medför att uppehållstillstånd kan beviljas. Det kan dock vara svårt att bortse från konsekvenserna av vidarebosättningen. Samtidigt hänvisar verket konsekvent till att urvalet görs av UNHCR, medan endast prövningen av skyddsbehovet lämnas åt Migrationsverket. I vissa fall (de rörande barnvåldtäkt t.ex.) har verket valt att informera personerna i fråga, som själva får avgöra om de vill vidarebosättas. Ett val som är svårt nog, då ett avböjande av en sällsynt förekommande vidarebosättningschans ofta placerar individerna sist i kön i UNHCR:s handläggning. I andra fall (t.ex. de som är svåra att matcha mot lediga bostäder) har Migrationsverket svårare att avgöra om konsekvensen ska få inverka på beslutet om vidarebosättning. Om det inte går att realisera skyddet inom rimlig tid, vore det då bättre att platsen gick till någon annan? Vad är i så fall "rimlig tid" och hur väljs "någon annan"? Hur stort ansvar har Migrationsverket för eventuella konsekvenser av vidarebosättningen?

Fråga till rådet

Vad är etiskt försvarbart: att Migrationsverket i beslutet om vilka personer som ska vidarebosättas skulle väga skyddsbehovet mot de eventuella följder vidarebosättningen kan få för individerna i fråga, eller helt bortse från negativa konsekvenser och därmed, genom att bevilja skydd, riskera att försätta individen i en ny problematisk situation? Bör verket, som idag, helt hänvisa urvalet till UNHCR, eller bör denna ordning på något sätt ändras? I vilken utsträckning kan eller bör Migrationsverket ta hänsyn till tänkbart svåra konsekvenser som kan uppstå efter beslutet om vidarebosättning för individer vars livssituation, identitet eller familjebild inte samstämmer med svenska lagar eller normer?

Etiska rådets diskussion

Särskilt två principiella överväganden har varit vägledande för rådets diskussion av denna komplexa fråga. Det ena är det humanitära imperativet att ge skydd åt personer som hotas av förföljelse. Det andra är respekten för individens integritet och autonomi, vilken förutsätter att individen ges möjlighet att fatta självständiga beslut om sin situation på grundval av korrekt och uttömmande information om beslutets konsekvenser. Vid vissa beslut inom vården betraktas informerat samtycke från patientens sida som en viktig faktor. Den tanken bör tillskrivas betydelse även i detta sammanhang.

Frågan är om Migrationsverket inför ett beslut om vidarebosättning (efter en presentation från UNHCR) bör fästa vikt vid det faktum att den eller de personer ärendet gäller kan påverkas negativt av beslutet exempelvis genom att vidarebosättningen fördröjs på grund av svårigheter att hitta en lämplig kommunplats eller risken att någon av de berörda ställs inför rätta i Sverige på grund av tidigare handlingar.

I diskussionen gjordes ett flertal konstateranden. Ett rörde det självklara förhållandet att huruvida en rättslig process skulle bli fallet är en fråga som Migrationsverket varken har eller bör ha något inflytande över. Ett annat rör det lika självklara förhållandet att det skydd som skall erbjudas inte är liktydigt med skydd från rättsliga efterföljder av kriminella handlingar. Ett tredje konstaterande är att det kan vara svårt för Migrationsverket att avgöra hur stor sannolikheten för en rättslig process skulle vara, i och med att dess kompetens främst rör bedömningar som handlar om de berörda personernas skyddsbehov. Vidare konstaterades att en person kan ha begått handlingar som kan leda till rättegång i Sverige även om personen och/eller de av personens närstående som ärendet också involverar har ett skyddsbehov.

På grundval bland annat av dessa observationer nådde rådet fram till följande slutsats: Migrationsverkets huvuduppdrag rörande vidarebosättning är att se till att de personer som presenteras av UNHCR i enlighet med gällande bestämmelse och som är i behov av fristad kan få sådant skydd. Därmed bör man inte låta risken för negativa konsekvenser av den typ som tas upp i frågan ha en avgörande betydelse. Beslutet om vidarebosättning bör enbart fattas utifrån skyddsbehovet och andra relevanta förordningar och riktlinjer (vilka formulerats av Migrationsverkets verksamhetschef i dokumentet "Riktlinjer och rekommendationer vid bedömning av ärenden om vidarebosättning").

Rådet betonade emellertid också, med hänvisning till respekten för de berörda personernas autonomi, att de så långt möjligt bör ges information om vad som kan komma att inträffa vid en vidarebosättning. Detta innefattar information om de normer och lagar som gäller i Sverige och som kan påverka personernas livssituation. En del av rådets diskussion handlade om formerna för överföringen av denna information. Den bör, enligt rådet, ges på ett sätt som tar hänsyn till personernas svåra beslutsläge, det vill säga på ett sakligt och balanserat sätt och så att det framgår att syftet inte är att skrämma personerna ifråga. Den bör även ges till samtliga berörda personer, inklusive till dem som är närstående till den person som eventuellt kan komma att bli föremål för en brottsutredning.

En del av frågan handlar om UNHCR:s roll. Bör myndigheten frångå den ordning som innebär att UNHCR:s urval av ärenden är avgörande? Rådet framhöll i sin diskussion vikten av ett system med välfungerande och effektiva överstatliga institutioner på detta område. Förekomsten av ett sådant system är avgörande för världssamfundets möjligheter att hantera de enorma humanitära problem som är resultatet av att tiotals miljoner människor över hela världen tvingas fly från förföljelse. Denna syn talar starkt för att inte frångå den aktuella ordningen. Auktoriteten och funktionssättet hos befintliga institutioner såsom UNHCR bör inte undergrävas genom att Sverige och andra stater agerar utan adekvat hänsynstagande till institutionerna ifråga och därmed bidrar till att göra dem irrelevanta. En oro är att UNHCR presenterar personer som i och för sig har skyddsbehov men som ändå inte kan beredas plats i Sverige exempelvis på grund av svårigheten att ordna en kommunplats. Detta kan potentiellt göra det svårt att fylla Sveriges flyktingkvot. Problemet kan emellertid motverkas av att myndigheten försäkrar sig om att UNHCR har ett adekvat beslutsunderlag genom att informeras om vilka förhållanden med relevans för dessa ärenden som råder i Sverige. I

samband med detta vill rådet också understryka vikten av att kommuner i Sverige gör sitt yttersta för att skapa möjligheter för vidarebosättning även när det gäller fall som involverar olika praktiska problem. Det är genom sådana ansträngningar som de humanitära värden svensk flyktingpolitik vilar på kan ta gestalt.

Sidan senast uppdaterad: 2020-02-07