Etiska rådets möte den 23 mars 2016 om hand­lägg­ning och beslut i så kallade Dubli­nä­renden

Generaldirektören ställde en fråga till etiska rådet gällande handläggningstider och beslut i Dublinärenden.

2016-03-08
Dnr 1.3.1-2016-38227

Bakgrund

Migrationsverkets Dublinenheter hanterar ärenden enligt den s.k. Dublinförordningen som reglerar i vilken av EU-s medlemsstater en asylansökan som lämnas in i någon av medlemsstaterna ska prövas. I förordningen anges ett antal kriterier för hur detta ska fastställas. Huvudprincipen, uttryckt i förordningens artikel 3.1, är att en ansökan om asyl som inges på territoriet ska prövas en gång och av en medlemsstat. Syftet med förordningen och det system den etablerar är dels att en person inte ska kunna välja vilket land som hanterar hens asylansökan och att en inte ska kunna söka asyl i flera medlemsländer samtidigt eller efter varandra, dels att tillse att en asylsökande verkligen får sin asylansökan prövad i ett medlemsland. På så sätt ska förordningen bidra till att upprätthålla det gemensamma europeiska asylsystemet, ett system som bygger på att alla medlemsstater upprätthåller en gemensam acceptabel miniminivå i sina nationella asylsystem. Vidare ska den grundläggande mänskliga rättigheten att söka asyl tillgodoses på ett adekvat och effektivt sätt inom ramen för detta regelverk. 

I Dublinförordningen finns vidare bestämmelser om att ett land kan överta ansvaret för prövningen av en asylansökan även om det landet inte är det land som är primärt ansvarigt enligt ansvarskriterierna i förordningen. Denna möjlighet utgår från suveränitetsprincipen. Enligt svensk rättspraxis är möjligheten att göra avsteg från ansvarskriterierna generellt sett mycket begränsad; det ska framstå som ”stötande ur ett humanitärt perspektiv” att inte tillämpa förordningen och överföra en asylsökande till en annan medlemsstat.

Frågan

Frågan som ställdes till rådet var:

Begreppet ”stötande ur ett humanitärt perspektiv” uppfattas inom Migrationsverket som ett omfångsrikt och svårdefinierat begrepp. Frågan till Etiska rådet gäller därför vilka värden som ligger i begreppet, om det finns en allmän enighet kring dess innebörd, och hur myndighetens medarbetare ska förhålla sig till begreppet. 

Ett illustrerande exempel som lyfts fram i frågan är de fall där en sökande redan fått sin sak prövad i en annan medlemsstat och där inte beviljats skydd. Enligt Dublinförordningen är då ansvarsfrågan avgjord och sökanden ska överföras till det land som tidigare prövat ansökan eftersom det annars skulle innebära att frågan om skyddsbehov prövas två gånger och av två olika medlemsstater. Sökanden kommer då att avvisas. Emellertid lägger den sökande ibland fram skäl till varför hen sökt asyl i Sverige. Handläggaren har då att avgöra om det är ”stötande

Etiska rådets överväganden

Etiska rådet konstaterar inledningsvis att det inte har till uppgift att ge juridisk vägledning utan att syftet med föreliggande svar är att ge etisk vägledning vid beslutsfattandet. Etiska rådet vill vidare understryka sin förståelse för det komplicerade i att fatta beslut i dessa frågor – beslut som inte bara är juridiskt utan också etiskt och medmänskligt acceptabla och försvarbara. Rådet vill också understryka betydelsen av att Migrationsverket är en myndighet som aktivt arbetar med värdegrundsfrågor och att dessa måste vara levande i varje diskussion som förs på myndigheten. Mot denna bakgrund gör rådet följande reflektioner. 

Som så ofta inom migrationsrätten är juridiken och etiken sammanflätade. Detta gör att hänsyn till moral och ”vad som är rätt” inte kan frikopplas från de juridiska övervägandena om hur lagen bäst ska upprätthållas och tillämpas. Samtidigt måste beslutsfattaren förhålla sig till det givna regelverket.

”Stötande ur ett humanitärt perspektiv” är inte ett vedertaget juridiskt begrepp och vägledning kan således inte förväntas erhållas enbart ur rättskällorna. Att försöka definiera begreppets innebörd kräver därför att en reflekterar över vad orden i sig betyder. Ett sätt att förstå begreppet är att omformulera det som ”oanständigt” i den betydelsen att det kränker en människas värde och värdighet, och att det uppenbart strider mot medmänskliga hänsyn. Ett beslut som allvarligt inskränker på en människas möjligheter till att leva ett värdigt liv bör rimligtvis falla inom ramen för denna kategori. Att leva ett värdigt liv får anses innefatta utövandet av grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och frihet, rätten att inte utsättas för diskriminering, att kunna försörja sig samt, särskilt för barn, rätten till utveckling. Vägledning för hur denna rätt till ett värdigt liv och dess olika aspekter ska förstås finns i människorätten (MR).  

För att kunna avgöra om ett beslut är på detta sätt stötande eller oanständigt måste beslutsfattaren dels se till de konsekvenser beslutet kan få för den enskilde och dennes familj, och i detta väga in de individuella omständigheterna i form av särskilda hänsyn till ålder, kön, socioekonomisk status m.m., dels göra en proportionalitetsbedömning i den meningen att konsekvenserna av ett beslut får vägas mot statens intresse av att upprätthålla systemet. 

Ett resonemang kring dessa aspekter bör föras dels under beslutsprocessen, dels redovisas i själva beslutet. I detta sammanhang är det värt att understryka att upprätthållandet av ett system inte per definition kan ses som ett mål som överordnas individens intressen.

Människovärdesprincipen – alla människors lika värde och lika rätt oberoende av status samt att alla människor alltid också ska behandlas som mål i sig själva och aldrig bara som medel för något annat – måste vara utgångspunkten i såväl konsekvensanalys som proportionalitetsbedömning. 


Sammanfattningsvis konstateras att Migrationsverket, mot bakgrund av sin och samhällets värdegrund och de principer som utifrån denna ska vara vägledande för verksamheten, inte bör fatta beslut som kränker en människas rätt till ett värdigt liv utifrån ovanstående resonemang.

Sidan senast uppdaterad: 2020-02-07