Yttrande från etiska rådet om hantering av utåtagerande personer som vistas på Migrationsverkets anläggningsboenden

Etiska rådets möte: 2025-10-08
Dnr: 1.3.1-2025-7479

Gene­ral­di­rek­tö­rens fråga

Bakgrund

På Migrationsverkets kollektiva anläggningsboenden såsom våra mottagande och återvändandecenter tillhandahålls boendeplatser för både nyanlända och de som ska lämna Sverige. Där bor barnfamiljer, ensamstående och par. Det finns generellt sett ofta olika boendehus som gör det möjligt att sektionera boendena med till exempel ensamstående män i ett hus och barnfamiljer i ett annat.

På ett mottagande- och återvändandecenter finns ofta ett ankomstboende som kan ta emot och inkvartera personer när som helst på dygnet. Det finns även närvaro av två till tre väktare/ordningsvakter dygnet runt. Det är generellt sett en något högre väktarnärvaro där än vid andra typer av boenden och det är även möjligt att vid behov beställa in fler väktare.

På Migrationsverkets kollektiva anläggningsboenden bor även mer resurskrävande personer, som kan vara en fara för sig själva eller andra. De kan må dåligt psykiskt och/eller ha annan problematik, t.ex. missbruk eller historik av våld. De resurskrävande personerna delar hus och utomhusmiljö med andra boende samt äter tillsammans i restaurangen. Detta kan medföra en ökad stress för alla på anläggningsboendet, inklusive personal.

Närvaron av väktare är mycket viktig för att upprätthålla säkerheten på våra boenden särskilt när personer med psykisk ohälsa uppvisar ett utåtagerande beteende.

Det är ofta psykisk ohälsa som är anledningen till att vissa boende kan uppvisa ett hotfullt eller aggressivt beteende. Det finns en möjlighet att placera personer i institutionsboende (IBO) när de inte klarar att hantera sin vardag i boendet. Dock handlar denna fråga om den grupp där detta inte är aktuellt. Migrationsverkets personal har begränsade möjligheter att se till att boende får vård då det krävs frivillighet för vård i Sverige. Ibland beslutas om ett vårdintyg för psykiatrisk tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård som gör att polis kan köra en person till en akutpsykiatrisk vårdavdelning på sjukhus. I många fallsläpps personen från sjukhuset samma dag eller dagen efter vilket innebär att personalen återigen står inför utmaningen att säkra miljön för den enskilde eller omgivningen. Enligt lag (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska Migrationsverket tilldela boendeplats. Migrationsverket ansvarar inte för vård utan kan endast hänvisa till vårdgivare för detta.

Problemställningar

Migrationsverket ska tillhandahålla boendeplatser i en trygg miljö för alla. I ljuset av att de boende, i synnerhet barn, potentiellt sett kan utsättas för eller bevittna brott på Migrationsverkets anläggningsboende när de placerats tillsammans med personer som kan vara mer riskbenägna att begå brott och därmed utgöra en fara för andra, kan etiska dilemman uppstå för personalen. Till exempel kan moraliska principer ställas mot varandra och personalen kan behöva göra svåra prioriteringar.

Även om boende inte utsätts för regelrätta brott så kan närvaron av riskpersoner skapa en långvarig stress och oro för övriga boende. Personalen kan också känna en stress över att inte kunna garantera alla boendes säkerhet. Migrationsverket önskar därför etiska rådets vägledning i de fall där personalen behöver hantera utåtagerande och/eller psykiskt sjuka personer som varken får eller vill ta hjälp av sjukvården och som inte heller fångas upp av andra myndigheter. Situationerna kan vara svåra att balansera då personalen snabbt kan behöva göra vissa överväganden för att hantera omständigheterna, vilket i praktiken innebär att olika boendegruppers behov ställs mot varandra. En konsekvens av sådana prioriteringar kan bli att både resurser och tid läggs på att hantera riskpersoner på bekostnad av andra boende och personalens övriga uppdrag.

Personalen följer både gällande lagstiftning samt interna riktlinjer i sitt arbete men uppdraget kan ändå kännas utmanande i vissa situationer. Migrationsverket önskar därför etiska rådets vägledning kring vilka etiska överväganden myndigheten bör göra, särskilt i de situationer då personalen behöver ta ställning till de potentiella följderna av riskpersoners olika handlingar, både för individerna själva och för de övriga boende.

Frågorna ställs i ljuset av att Migrationsverket framöver kommer ha fler personer boende i myndighetens boenden eftersom alla asylsökande ska tilldelas plats på ett asylboende, vilket är en följd av förändringar i lagen om mottagande av asylsökande.

Etiska rådets svar

Migrationsverket ska tillhandahålla boendeplatser i en trygg miljö. En del boende, i synnerhet barn, löper dock risk för att utsättas för eller bevittna brott på Migraionsverkets anläggningsboenden när de placerats tillsammans med personer som är riskbenägna att begå brott och därmed kan utgöra en fara för andra. Mot denna bakgrund kan en rad etiska dilemman uppstå för verkets personal.

Migrationsverket önskar därför etiska rådets vägledning i fall där verkets personal behöver hantera utåtagerande och/eller psykiskt sjuka personer som varken får eller vill ta hjälp av sjukvården och som inte heller fångas upp av andra myndigheter. Även om Migrationsverket inte ansvarar för vården, behöver man kunna garantera de boendes säkerhet. Moraliska principer kan komma i konflikt med varandra när personalen tvingas till prioriteringar, där olika boendegruppers behov ställs mot varandra. Sammantaget utgör detta en stressfylld situation. Även om boende inte utsätts för regelrätta brott så kan närvaron av riskpersoner skapa en långvarig stress och oro för övriga boende, liksom för personalen. Boendesituationen som sådan är i sig svår. De boende vistas på liten yta, med ytterligt begränsad rörelsefrihet och utan att veta hur länge de ska leva på detta sätt. Ovisshet och maktlöshet, på plats i ett annat land, är i sig oerhört svårt att bära.

Etiska och säkerhetsmässiga aspekter kan hamna i konflikt med varandra. Det är däremot värt att notera att det är en etisk grundfråga att kunna garantera säkerheten för de boende. Detta ansvar ökar dessutom i och med att olika former av boendebegränsningar föreligger. När valfrihet saknas och människor tvingas till särskilda boenden ökar verkets ansvar för trygghetsskapande åtgärder. Ju mer långtgående rörelsefriheten och valmöjligheten begränsas av staten, ju större och mer vittgående är statens ansvar för att tillgodose de boendes behov. Ett slags proportionalitetsbedömning bör göras med anledning av detta.

I likabehandlingens och effektivitetens namn kan det vara naturligt att vilja göra på ett visst sätt. Utifrån behovs- och solidaritetsprincipen kan man däremot argumentera för att alla boende inte bör behandlas lika. Särskild hänsyn ska tas till särskilt utsatta, till exempel barn, kvinnor och familjer. I det internationella regelverket för mänskliga rättigheter lyfts dessa också fram som särskilt utsatta (se till exempel Barnkonventionen, Europarådets sociala stadga, FN:s internationella kovenant om medborgerliga och politiska rättigheter samt FN:s konvention till skydd för kvinnors rättigheter).

I etiska rådets samtal med verkets personal framgår att det finns ekonomiska resurser att tillgå i det trygghetsskapande arbetet. Dessa medel tycker rådet att Migrationsverket har ett ansvar att nyttja för att, så långt som möjligt, testa och implementera konkreta trygghetsskapande åtgärder. Några exempel som diskuterades listas nedan och kan tjäna till att illustrera en konkretisering av de etiskt svåra situationer som personalen möter:

Närvaro. En hög bemanning är A och O.

• Väktarnärvaron är avgörande för att garantera grundläggande fysisk säkerhet. Men det måste också finnas en förståelse att väktare kan framstå som skrämmande för vissa boende beroende på erfarenheter och bakgrund.
• Civilsamhället (organisationer, föreningar, trossamfund, etc.) har en central roll för att tillhandahålla meningsfull sysselsättning. Här finns goda exempel (t.ex. Sagåsen där sjutton olika NGO:s samverkar). Detta kommer behöva utvecklas än mer, t.ex. genom att tillhandahålla lokaler för att aktiviteter ska kunna genomföras på anläggningsboendet, eller möjliggöra för transport till centralort där sådana aktiviteter finns att tillgå. EU:s migrations- och asylpakt föreskriver också mer av aktiviteter för de boende. Värt att notera är också att anpassningen för barn och familjer kräver mycket mer än för ensamstående. Det kan vara hälsovådligt för barn att vistas i miljöer där deras utveckling hämmas som t.ex. miljöer som inte är trygga, medger vila, rekreation, lek eller utbildning.

Lokaler. Anpassning av boendelokaler för att skapa en säker boendemiljö.

• Det bör undersökas hur de boende, särskilt barn, upplever tryggheten på boendet och vad de behöver för att känna sig trygga.
• Lokalanpassningar: trygga samtalsrum, tillräcklig belysning på gårdar och allmänna utrymmen, toaletter och duschar i anslutning till boenderum.
• Sektionera boendena i högre grad för att koncentrera närvaro av personal till ytor där fler personer bor med förhöjd risk för brottsliga eller socialt utagerande beteenden och/eller lokalanpassa för andra ytor för personer med låg risk.
  

Kunskap. Dra nytta av tidigare erfarenheter och sök ny kunskap.

• Lär av de boende, av varandra, av civilsamhället och av andra länder.
• Att kontinuerligt utbilda och fortbilda personalen i trygghetsskapande arbete. Migrationsverkets personal behöver ha tydliga riktlinjer om hur de ska hantera och prioritera i svåra situationer.
• Att använda medel för att bedriva forskning, t.ex. genom att empiriskt pröva olika samverkansformer eller lokallösningar.

I arbetet med anläggningsboenden måste de allra mest grundläggande dimensionerna av ett värdigt liv beaktas och förverkligas. Personalen måste få stöd i detta och deras arbete kräver resurser. Förutom säkerheten måste grundläggande behov tillgodoses. För barn och kvinnor är dessa annorlunda än de som ensamma män har t.ex. och Migrationsverket måste ta hänsyn till att människor har olika behov i olika skeden av livet.