Den etiska dimen­sionen kring Migra­tions­ver­kets delta­gande i forsk­nings­pro­jekt

Generaldirektören ställde frågor angående lämplighet att höra barn, och vårdnadshavares eventuella företräde framför barnets rätt att komma till tals. 

2017-06-07
Dnr 1.3.1-2017-39198

Migrationsverket får emellanåt förfrågningar om att delta i olika forskningsprojekt.

Ett exempel på en sådan förfrågan är att Migrationsverket, genom utvecklingsavdelningen, nyligen har fått en förfrågan från Stockholms universitet och gäller ett forskningsprojekt "Migranters berättelser i asylprocessen". Universitetet ska genomföra en studie och behöver samla in datamaterial. För att kunna göra detta vill universitetet följa 10–15 asylsökande genom asylprocessen. Detta innebär att universitetet vill observera deras möten med Migrationsverket, sitta med vid möten/utredningar och göra ljud- och videoinspelningar av mötena för att kunna beskriva och analysera det språkliga och sociala samspelet mellan sökande, handläggare, tolk och eventuellt ombud.

Fråga

Vad är den etiska dimensionen kring sådana forskningsförfrågningar? Hur mycket forskning ska Migrationsverket driva gentemot de sökande i det fall de ska vara med? Finns det något etiskt dilemma här? Är det någon skillnad beroende på vilket slags ärendekategori det är, t.ex. asyl, familjeanknytning, ensamkommande barn etc?

Etiska rådets svar

Eftersom rådet inte fått någon detaljerad information om den specifika förfrågan som omnämns i bakgrundstexten kan vi inte uttala oss just om den. Däremot har vi diskuterat den mer allmänna frågan om huruvida myndigheten bör behandla och ställa sig till propåer av denna typ.

Rådet vill inleda med att konstatera att myndigheten med rätta välkomnar ansträngningar att öka våra kunskaper om de frågor som faller inom dess ansvarsområde och att den bör bidra till dessa ansträngningar i den mån detta inte kommer i konflikt med myndighetens huvuduppgifter. Sådana konflikter kan uppstå genom att projekten förutsätter arbetsinsatser och andra av myndighetens resurser, men här finns också etiska dilemman som måste beaktas.

Just vad gäller det projekt som utgör utgångspunkten för frågan uppstår dilemman i och med att forskarna ska delta som observatörer vid samtal mellan asylsökande och myndighetens personal. Eftersom dessa samtal kan komma att beröra känsliga ämnen och personuppgifter är det rimligt att anta att observatörernas närvaro i vissa fall kan skapa oro hos de asylsökande och göra dem mindre benägna att känna förtroende i situationen. En utgångspunkt är att närvaron av observatörer kan komma ifråga enbart om de asylsökande själva går med på detta. Men bland annat med tanke på deras utsatta situation kan man fråga sig hur goda förutsättningar de har för att fatta ett autonomt och välinformerat beslut. Exempelvis kan man befara att vissa kommer att misstänka att deras deltagande skulle hjälpa deras egna asylprocesser medan beslutet att inte delta skulle påverka deras asylprocesser negativt.

Med tanke på omständigheter som de som just nämnts rekommenderar vi att myndigheten, när den mottagit en förfrågan om att bistå ett forskningsprojekt, systematiskt utvärderar förfrågan utifrån en rad villkor eller kriterier som måste vara uppfyllda för att myndigheten ska ställa sig positiv.

Universitets- och högskolebaserade projekt som har etiska aspekter behandlas regelmässigt av de existerande regionala etikprövningsnämnderna. Enligt ett av de villkor vi vill föreslå måste det i relevanta fall kunna visas att en sådan prövning faktiskt har ägt rum. Enligt ett annat bör myndigheten ställa sig positiv endast om det går att säkerställa att de asylsökande som tillfrågas kan fatta ett välinformerat och autonomt beslut.

Som antyds i frågan aktualiserar vissa grupper särskilda etiska krav. Detta gäller givetvis minderåriga. I den mån projektet rör barn måste myndigheten säkerställa att vårdnadshavare är närvarande och lämnar sitt medgivande. I vissa fall finns ingen vårdnadshavare att tillfråga, då barnet är ensamkommande och i stället företräds av en god man. I sådana fall är det givetvis särskilt vanskligt att låta barnet delta, och vi finner det ytterst tveksamt, annat än i undantagsfall, att man kan säkerställa att de relevanta etiska kraven under sådana förhållanden är uppfyllda.

Myndigheten bör också beakta andra kriterier, som exempelvis sådana som rör projektens vetenskapliga kvalitet, räckvidd och relevans. Ett positivt beslut bör föregås av en noggrann bedömning av hur troligt det är att projektet verkligen kommer att generera resultat som, direkt eller indirekt, kan komma att leda till förbättringar av verksamheten.

De krav vi nu räknat upp kan behöva kompletteras och de måste även beskrivas mer utförligt. Frågan bör därför utredas vidare. I det sammanhanget vill vi rekommendera att myndigheten bygger en sorts ”infrastruktur” för att behandla propåer av den aktuella typen, särskilt med tanke på att antalet sådana förslag förmodligen kommer att öka snarare än minska.

Man kan exempelvis tänka sig att en tjänsteman får ett särskilt ansvar för att registrera och ta emot förslagen, att samla information om dem, och att hålla kontakt med projektledaren. Vidare kan man tänka sig att myndigheten skapar ett mindre råd (kanske bestående av tre eller fyra ledamöter) som regelmässigt har möten där de olika propåerna diskuteras och som organiseras av den handläggande tjänstemannen. Med tiden kommer dessa personer få en mångsidig erfarenhet av att bedöma förslag om forskningsprojekt vilket, tror vi, kommer att gagna myndigheten. Myndigheten bör också samla de forskningsrapporter och uppsatser som projekten genererar i en databas, för att tillåta den att följa upp och dra nytta av resultaten.