Etiska överväganden i situationer med risk för smittspridning på Migrationsverkets förvar

Generaldirektören ställer frågor om etiska överväganden i situationer med risk för smittspridning på Migrationsverkets förvar.

Etiska rådets möte: 2021-09-20
Dnr: 1.3.4-2021-18053

Gene­ral­di­rek­tö­rens fråga

Bakgrund

Av utlänningslagen framgår att en person som hålls i förvar ska behandlas humant och hans eller hennes värdighet ska respekteras. Verksamheten ska utformas på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång i den förvarstagnas integritet (11 kap. 1 § utlänningslagen). En utlänning som hålls i förvar ska ges möjlighet att ta emot besök och på annat sätt ha kontakt med personer utanför lokalen utom om besöket eller kontakten i ett särskilt fall skulle försvåra den verksamhet som rör förvaret. Om det är nödvändigt med hänsyn till säkerheten, får ett besök övervakas (11 kap. 4 § utlänningslagen).

En utlänning som hålls i förvar får hindras att lämna lokalen där han eller hon vistas, och i övrigt underkastas den begränsningen av rörelsefriheten som krävs för att ändamålet med att utlänningen tagits i förvar ska tillgodo-ses eller som är nödvändig för ordningen och säkerheten i lokalen. En utlännings rörelsefrihet får också begränsas, om han eller hon utgör en allvarlig fara för sig själv eller andra (11 kap. 6 § utlänningslagen).

Enligt smittskyddslagen ska var och en genom uppmärksamhet och rimliga försiktighetsåtgärder medverka till att förhindra spridning av smittsamma sjukdomar. Den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på en smittsam sjukdom är skyldig att vidta de åtgärder som krävs för att skydda andra mot smittrisk. Den som vet att han eller hon bär på en allmänfarlig sjukdom är skyldig att lämna information om smittan till andra människor som han eller hon kommer i sådan kontakt med att beaktansvärd risk för smittoöverföring kan uppkomma. (2 kap. 1 och 2 §§ smittskyddslagen).

Folkhälsomyndigheten har under covid-pandemin utfärdat allmänna råd där det framgår vad var och en bör göra för att minska smittspridningen av covid-19. Det handlar bland annat om att hålla fysisk distans till andra människor och att den som är smittad eller uppvisar symptom bör stanna hemma samt avstå från sociala kontakter. Folkhälsomyndigheten har också föreskrivit att det finns ett ansvar för alla verksamheter, såsom statliga myndigheter, att utifrån rekommendationer från Folkhälsomyndigheten och smittskyddsläkare säkerställa att de vidtar lämpliga åtgärder för att undvika smittspridning. Ett av de särskilda råden har riktats till Migrationsverket. Där framgår bland annat att verket för att undvika smittspridning bör ha rutiner för hur verksamheten ska förhindra smittspridning och ta fram instruktioner för hur personal och boende kan förhindra smittspridning.

Under pandemin har Migrationsverket ställts inför utmaningar när det gäller att minska risken för smitta på Migrationsverkets förvar. Det har bland annat inneburit att verket har inrättat särskilda karantänsavdelningar och gjort be-gränsningar av möjligheten att ta emot besök. Migrationsverket har försökt kompensera begränsningarna av de intagnas möjligheter att ta emot besök, t.ex. genom att låta intagna ha tvåvägs videokommunikation med externa parter.

JO genomförde under 2020 en granskning av vilka konsekvenser som Migrationsverkets åtgärder för att stoppa smittspridningen av covid-19 fått för intagna i myndighetens förvar. JO hade inte något att erinra i och för sig mot att Migrationsverket inrättat särskilda avdelningar för konstaterat respektive misstänkt smittade. Det är viktigt att myndigheten vidtar åtgärder för att säkerställa att misstänkt smittade inte kan sprida smitta vidare, men inte heller utsättas för smitta av bekräftat smittade. JO uttalade vidare en vistelse på en karantänavdelning är frivillig och att det ligger ett ansvar på personalen att säkerställa att den intagne är införstådd med det. När det gäller begränsningar i möjligheten att ta emot besök ansåg JO att det finns en risk att information om besöksstopp kan uppfattas som att Migrationsverket infört ett generellt besöksförbud. JO menade vidare att det fanns en risk att de intagna inte får en individuell prövning av sin rätt till besök och ett överklagbart beslut.

Även efter att covid-pandemin har lagt sig, kommer det att finnas tillfällen när förvaren får ta emot personer som kan ha en smittsam sjukdom.

Frågor till etiska rådet

Migrationsverket önskar Etiska rådets vägledning när det gäller de överväganden som bör göras i situationer med risk för smittspridning på verkets förvar.

Hur väger man risk för smittspridning mot den förvarstagnas behov av mänsklig kontakt?

Är det rimligt med besöksbegränsningar och vilka etiska överväganden bör man i så fall göra?

Hur väger man individens rätt till minsta möjliga frihetsinskränkning mot individers rätt till skydd mot smitta?

Är det rimligt att kräva att den förvarstagna medicinerar eller vaccinerar sig för att få röra sig fritt i lokalerna eller ta emot besök?

Kan man kräva att personal vaccinerar sig för att träffa sjuka förvarstagna?

Etiska rådets svar

Bakgrund

Av utlänningslagen framgår att en person som hålls i förvar ska behandlas humant och hans eller hennes värdighet ska respekteras (1 kap. 2 § 1 st regeringsformen). Verksamheten ska utformas på ett sätt som innebär minsta möjliga intrång i den förvarstagnas integritet (11 kap. 1 § utlänningslagen), vilket i sig återspeglas i de ramar och krav som uppställs genom såväl grundlagsstadgade rättigheter som mänskliga rättigheter.

Över­vä­ganden

Covid 19–pandemin har inneburit särskilda etiska utmaningar för Migrationsverkets förvarsverksamhet. Långvariga besöksbegränsningar för förvarstagna medför en stor påfrestning för personer som redan befinner sig i en pressad situation. Därtill bör beaktas att den förvarstagne redan är utsatt för en tvångsåtgärd samt att myndigheten har ett ansvar att förhindra smitta och allvarlig sjukdom för andra förvarstagna. Frågan om vilka ytterligare åtgärder som är försvarliga för att förhindra smittspridning på Migrationsverkets förvar förutsätter därför en avvägning mellan utsatta individers intresse att inte utsättas för ytterligare tvångsåtgärder och deras intresse av att inte utsättas för sjukdom på grund av omständigheter de själva saknar kontroll över.

Frågan om anställdas risk att drabbas av smitta liksom risken att de utsätter förvarstagna för smitta bör också beaktas. En skillnad mellan anställda vid Migrationsverkets förvar och de intagna är de senare inte befinner sig där frivilligt. Migrationsverket ett därför ett särskilt ansvar för att säkerställa att intagna inte utsätts för smitta. Liksom det är etiskt tveksamt om en anställd inom äldrevården kan vägra vaccinering mot Covid 19 och kräva att fortsätta utföra arbetsuppgifter som utsätter äldre för risk att smittas, är det etiskt tveksamt om en anställd inom förvaret kan vägra vaccinering mot Covid 19 och samtidigt fortsätta utföra arbetsuppgifter som utsätter förvarstagna för risk att smittas.

En allmän utgångspunkt för smittskyddet är att begränsningar av rörelsefriheten i första hand utgår från frivillighet. Tvångsåtgärder är försvarliga endast i det fall den enskilde inte accepterar frivilliga åtgärder och om de är nödvändiga för att säkerställa synnerligen angelägna intressen. Avvägningen mellan tvång och skydd bör följaktligen bedömas utifrån betydelsen av att den enskilde skyddas från smitta och inte främst utifrån risken för smittspridning som sådan. Försvarligheten av tvångsåtgärder är därför avhängig om syftet är att förhindra allmän smittspridning eller att skydda enskilda från allvarlig sjukdom. I det övriga samhället har det ansetts motiverat att begränsa sociala kontakter endast i syfte att skydda enskilda från allvarlig sjukdom, vilket framförallt har gällt äldre och andra med risk att drabbas allvarligt av infektion. Det kan vidare vara befogat med tvångsåtgärder under omständigheter som innebär ”påtaglig risk för andra”. Om påtaglig risk för andra uppstår för äldre eller andra med tidigare sjukdomsbild bör det vara särskilt motiverat med tvångsåtgärder för att skydda intagna på förvaret som är äldre och har en tidigare sjukdomsbild. Det förutsätter att myndigheten gör en bedömning om vilka som för tillfället är intagna på ett specifikt förvar. Därtill gäller givetvis att åtgärderna måste vara rimliga i förhållande till de intressen som står på spel och att en åtgärd är försvarlig endast om den är effektiv och nödvändig givet sitt syfte som i sin tur måste vara legitimt.